Historia

Jag är uppvuxen i Rossön, tillsammans med tre yngre bröder Sebastian, Pierre och Adam som körde rätt hårt med mamma Lenita och pappa Sigge. redan som liten var jag intresserad av idrotter av alla de slag, bara jag fick röra mig så var jag glad. Var jag inte i skogen med mormor så var det på fotbollsplan hemma på gården jag tillbringade min tid. Under skoltiden fick jag upp ögonen allt mer för skidåkning, kanske för att mamma blev svensk juniormästarinna 1981. Det fanns väl i blodet.

Jag höll på med en massa olika sporter i tonåren. Då det blev dags att söka till gymnasium blev det skidgymnasiet i Sollefteå och det var då jag slutligen bestämde mig för att det var skidorna som var idrott nummer ett på listan.

Nu blev det mer organiserad träning och mer energi nerlagd på längdskidor. Närmare bestämt 420 timmar i ettan på skidgymnasiet. Det slutade med ett junior SM-guld 2002, på 10 km fritt i Ljusdal. Bara någon vecka efter detta kändes kroppen inte på topp och jag fick diagnosen diabetes.

Nu blev funderingarna många. Går det överhuvudtaget att idrotta på elitnivå när man har diabetes?

Det funkar för en del och jag verkade inte ha några större problem. Redan året efter vann jag ytterligare ett junior SM-guld, fast nu i sprint. Detta var en viktig seger för det fortsatta idrottande. Det gick att vinna tävlingar, trots diabetesen.

2004 gick Junior VM i norska Stryn. Det slutade med ett guld för "lillkillen från Rossön" i det första stora mästerskapet.

Första året som senior var en mycket tung säsong. Jag drog på ett virus (entrovirus) under stora delar av säsongen. Men slutade ändå åtta på U-23 VM som avgjordes i Slovenska Kranj.  Efter den tunga säsongen bestämde jag mig för att ladda batterierna ordentligt inför nästa säsong. Jag drog ihop några snälla sponsorer och bosätta mig i Bruksvallarna där möjligheterna för skidåkning är mycket goda.

Under sommaren 2006 satte jag min kropp på prov. Jag har aldrig tränat hårdare än vad jag gjorde då. Med i Utvecklingslandslaget så är det ju träning som gäller, om man vill komma på våning ett där dem stora grabbarna håller hus. Miljön i Bruksvallarna med mycket fjäll och tuff terräng gjorde mig till en starkare skidåkare, vilket också visade sig senare under vintern. Jag krigade mig med till U-23 VM som var säsongens stora mål och väl där så lyckades jag ro hem mitt andra VM guld på sprinten. Men det var en stenhård spurtduell mellan mig och den alltmer meriterade Marcus Hellner, jag lyckades få fram tån något bättre än honom. Denna seger gav mig chansen att visa vad jag går för i den svenska landslagsdräkten och nu var det världscup det handlade om. Innan säsongen var över hade jag en 15e plats som bäst, vilket gav mersmak. Å nu är det inte festis vi pratar om

Det gav mig återigen chansen att träna med dem bästa. Jag kom med i Svenska Skidförbundets Utvecklings landslag. Vilket innebar att vi skulle få träna ihop med A-landslaget under hela sommaren, vilket var oerhört triggande och sporrande. Nu går jag in i mitt tredje år som senior och mitt stora mål är att försvara mitt U-23 VM guld. Jag siktar på att få åka Världscup och får jag det då kommer jag se till att vara på tårna. Ett annat delmål under säsongen som är sjukt viktigt, är att jag håller mig frisk. Så att jag kan bibehålla träningen även under säsong.

Jag har under sommaren mellan lägren med laget tillbringat all min tid i Bruksvallarna. Där jag trivs fruktansvärt bra och därför hoppas jag att min skidåkning ska bära frukt till vintern

Säsongen 2008, var ett mycket bra år. Jag lyckades försvara mitt U-23 VM guld, denna gång på hög höjd i Mals Melles Venosta. Jag tog även ett rejält kliv in i Världscups cirkusen och åkte hela nio tävlingar och jag slutade som bäst sjua och det var extra kul eftersom den tävlingen gick på hemma plan, runt det kungliga slottet i Stockholm.

Men även i dem nationella mästerskapen lyckades jag få till några bra löp, jag och min klubbkompis Fredrik Byström vann den fina teamsprinten som gick av stapeln i Borlänge, på den individuella sprinten så var jag med in på spurten, men ett stavbrott, gjorde att jag inte kunde vara med och fightas om guldmedaljen där. Jag slutade fyra där och det är mitt bästa individuella resultat i ett Svenskt mästerskap på seniornivå.

Även träningen fungerade bra och jag gjorde runt 710 timmar.

Allt detta medförde nu att jag fick en plats i det svenska A-landslaget. Det innebär att jag har dem yttersta möjligheterna och förutsättningarna till att bli en riktigt bra skidlöpare.